En helg med vänner och en dyngsur fotboll.
Jag laddar. Jag springer framåt. Jag slänger mig, med ena benet framför det andra. Jag träffar bollen precis när Niklas sparkar den. Niklas flyger.
Det där var alltså historien om min klockrena glidtackling, som jag visade upp i Gnesta igår kväll. Denna lördag åkte jag in till redan nämnda samhälle för att umgås med mina kära vänner Max och Joar. Dock så fick jag en glad överraskning, för väl där inne så fick jag reda på att en herrans massa mer folk skulle joina oss i våra lekar. Anton, Niklas, Niklas, Mikael och Andreas, vilka alla håller på att studsa runt och akrobatisera (Ja, det finns ett verb som heter så!) sig på fritiden. När jag och mina följeslagare var på väg att möta dessa små studsbollar, så hittade vi en annan sorts rund tingest, nämligen en fotboll. Denne skulle komma att spela stor roll för våra sysslor senare framåt kvällen.
Men efter att ha spelat fotboll ett tag i Gnestas fina park, så blev jag och Max hämtade av herr Mikael Green. Han hälsade lika entusiastiskt som vanligt, och med ett litet leende på läpparna så körde han oss hem till Max.
Väl där så hälsas vi välkomna av mamma Max, alltså Monika. Hon står och lagar finfin mat, medans Max har en liten diskussion med sin fader om lugn. Max syster kände att hon måste hoppa in i diskussionen, och då med den åsikten att pappa Max hade rätt. Detta retade Max lite, men han slog tillbaka genom att lugna ner sig så mycket att man nästan undrade om han fortfarande hade ett bultande hjärta i bröstet.
Ett klurigt spel fick jag och Max uppleva också, när vi satt sömnlösa vid datorn. Det gick ut på att man skulle putta en sten ner i ett hål. Låter det svårt? Nej. Var det svårt? Ja. Men med våra ovanligt klipskt utformade hjärnor så kunde vi klura oss fram längre än någon människa klurat sig förut!
Sen tog den dagen slut, genom att vi lade oss i sängen och garvade åt Max(s?) påhittade åsikter om barnen i Afrika.
Peace Out Everybody!
