Nu har lärandets tidsålder tagit fart.
Årskurs nio. Frejaskolan, Gnesta. En ung man med svarta kläder och smink går igenom en tom korridor.
Så skulle historien om min första dag i skolan börjat. Jag hade nämligen inte blivit tilldelad den informationen jag behövde för att veta var vi skulle starta dagens aktiviteter.
Men när jag väl hade hittat min klass och hälsat på alla roliga, så var det dags för att gå till klassrummet och inleda dagens gruppövning. ”Hur ska vi bli av med utseendeideal/-fixering?” Detta var titeln. Och det är ju såklart ett alldeles för tungt ämne för att tas på allvar, så därför började genast jag och min grupp spåna på olika lösningar som naturligtvis inte skulle fungera i verkligheten.
Till slut kom vi i alla fall fram till en genial lösning. Alla i världen får se ut som Teletubbies, av den enkla anledningen att alla skulle se likadana ut, alltså skulle ingen kunna klaga på nån annans utseende.
På eftermiddagen så ville mina lärare lätta upp den där jobbiga stämningen, som de hade skapat, genom att göra den tidigare nämnda övningen. Charadtajm var det nu! Jag imponerade genom att gissa rätt på nästan varenda litet konststycke, uppvisad endast med kroppspråk, som mina klasskamrater så klurigt komponerade med viftningar och annat.
Men sen så kom man i alla fall från skolan. Då blev det till att åka hem med den nyinförskaffade Manson-biljetten, som min käre bror har hjälpt mig skaffa. Väl hemma satte jag igång min dvd-spelare och dyrkade Mr. Mansons ljuva toner.
Jag måste nog börja skriva på min uppsats om mig själv också. Hur kommer mitt liv egentligen se ut om tio år? Kommer jag vara en rik musikproducent, eller en liten fattig matgubbe på Frejaskolan? Det är ju trots allt frågan. Peace out everybody!
