Sjukt.
Kopplar in basen, känner trycket från förstärkaren, ser gamla vänner från åttan. Nice!
Så började min eftermiddag, som senare tyvärr fortlöpte i sjukdomens tecken. Gillas INTE!
Men för att hoppa på trenden med tidshopp (Källa: Harry Potter och Fången från Azkaban), så skulle jag vilja föra fokus till min morgon.
Denna började med ett besked i lyckans tecken! Marianne (tidigare benämnd som mentor och guru bl.a.) var borta. Ingen visste var hon var, men det enda säkra var att hon inte kunde hålla våran lektion på morgonen. Nice, säger jag och strosar iväg mot ett möte med den biffige norrlänningen, aka Ken. Han står och predikar om olika nationaldagar, vilket jag tycker är ack så roande. Endast av den enkla anledning att det är en sån dum grej att berätta om. Vi skrattar muntert, och jag lägger förmodligen av några kommentarer om hans renälskande släkte.
Senare så skall vi ha NaturOrientering. Det gör mig nerstämd, ända tills jag får veta vad vi skall ägna denna naturvetartid åt…. TEATER! Ah, mitt rätta element, trodde jag. Men pilutta mig, som en känd svensk barnboksfigur skulle ha uttryckt det.
Själv var jag otroligt entusiastisk inför uppgiften, dock så var mina medspelare inte hälften så på. Sandra ville inte leka sexuellt upphetsad gudinna, och Jacob förstod nog inte vad han skulle göra. Men inget ont mot dem, jag gillar dem båda mucho grande ändå!
Min ledarskaputbildning verkade inte heller ha satt så djupa spår i min hjärna, då jag (i och för sig) tog ledarrollen. Men sen kunde jag inte riktigt leva upp till min prästs förväntningar, hoppas jag inte brinner i helvetet för det sveket.
”Teatern” blev piss, men jag var minst lika glad som innan ändå! Av den enkla anledning att jag är jag, och jag har inga större bekymmer.
Men när vi ändå talar om bekymmer och liknande så kan jag väl även dra upp mina missöden på gympan idag!
Den utomordentligt vältänkande Anna hade planerat att vi skulle spela (leka?) mattrugby. Kul, tänker alla! Då kan man ju få lite mysfysisk kontakt med pojkarna, utan att behöva få skäll! Men tyvärr blev det onödigt lite kontakt med pojkar och alltför mycket kontakt med flickor, speciellt en. Elisa. Jag dödade henne minst 7 gånger på en halvtimme. Alla gånger var ju såklart misstag, men ändå så flyger hon som en vante. Kanske borde hon käka lite mer som Linus?
I alla fall, inga brutna ben, men mycket skuldkänslor i den där varma lokalen.
Senare i duschen så ägnade vi (män) oss på typiskt pojkmanér med att skrämma den mest homofobiske karln i huset. Jag och Yngve klängde lite lätt, och vi viftade även med snoppen mot Herr Magnus, icke uppskattat från hans sida, men ack så uppskattat från oss!
Vi fick några sköna skratt, och Magnus fick se sköna kukar (ett klassiskt uttryck som används alldeles för lite i svenskan).
Nu tillbaka till eftermiddagsscenariot.
Vi kan vår första egna låt nu, det känns bra. Nu väntar vi med människohunger på de två chilenarna! De behövs.
Nu skall jag dock fortsätta lära mig det mästerliga stycke som en gång blev skapat av en viss James.
Peace Out Everybody!
Oh.. btw. Skön kuk
Ännu en kreativ dag.
Aha, nu har jag faktiskt varit kreativ på riktigt! Jag har dels tillverkat klart Annelies julklapp, dels städat mitt rum, dels lärt mig tre låtar på bas och dessutom en på gitarr! Jag är en duktig pojke som förtjänar ett pris… en ny bas kanske?
Under dagen har jag varit munter ungefär hela tiden, min lyckliga tid är nu så att säga. Även om jag möjligtvis har varit uttråkad har jag varit på bra humör. Skolan närmar sig med raska kliv. Inte alltför kul, säger Linus. Men jag kom på att det nu bara är 10 dagar kvar tills vi får börja söka till gymnasiet! Väldigt uppmuntrande.
Jag fyller 16 snart också! Oja, jag börjar åldras. Mina ben faller samman och jag har rynkor på alla möjliga och omöjliga ställen.
Inte riktigt så kanske, men jag blir äldre, och det är schysst! Vi gillar att bli äldre.
Jag känner en tyngd inuti mig, en längtan. En längtan efter att ha en jävla massa pengar så att jag kan köpa en bas! Vet ännu inte helt säkert vad det blir för nån, men man kan ju tänka sig att den kommer vara bra skit!
Jag har upptäckt att trots att jag bara varit ifrån skolan ett litet tag nu, så saknar jag vissa personer. Detta suger, eftersom jag vet att jag kommer bryta ihop när sommaravslutningen kommer, men det är lugnt! Allt blir bra, som jag brukar säga.
På tal om sommar så närmar sig ju den också. Mm-m-mmm. Det gillar vi skarpt! Förhoppningsvis blir den bättre än förra sommaren.. eller, den SKA bli bättre än förra sommaren!
Blogg är en ganska enkel sak att ägna sig åt när man har tråkigt, man bara låter tankarna åka ut genom fingrarna, även om ämnena blir lite ihopblandade.
Jag fick dessutom höra igår att jag skriver sött. Det känns mysigt i magen och vi uppskattar sådana komplimanger! Ge mig flera sådana så kanske jag pryder hela den här bloggen med fluffiga björnar?
Peace Out Everybody
Ett nytt år. En ny början?
Nu har det äntligen hänt. Linus är tillbaka med full kraft. Han hade det dåligt några veckor, men det har han spottat på nu.
Det nya året, gymnasieåret, är inlett.
Detta tycker jag är en uppmuntrande tanke när man vet att inom några dagar så ska man träffa den kära haggan Marianne i huset-som-endast-gör-att-man-blir-irriterad, som skolan skulle hetat på indianspråk.
Jag uppskattar idén med gymnasium väldigt mycket, eftersom det faktiskt gör att man kan slippa grundskolans stenhårda och irriterande grepp om ens liv. Man får studera det man faktiskt vill veta nåt om (för det mesta i alla fall). Jag kanske är fel man att klaga över skolan, eftersom jag faktiskt har det ovanligt enkelt i tidigare nämnda statliga facilitet. Under hela min högstadietid har jag verkligen inte lagt ner många timmar (av min fritid) på skolarbete. Ändå kan jag skryta med, enligt mig, väldigt bra betyg. Men ändå så HATAR jag att vara i skolan, att få höra vad man ska kunna. Man får inte styra sitt eget lilla lärande, och det ogillar vi skarpt!
Jag har funderat ut en plan att stoppa skolans envälde över våran kunskap. Den involverar katter, honung, en ko på grönbete och två pingisbollar. (Kossan struken av anledning att det redan vistas så många sådana i skolans lokaler.)
Musik är det enda ämnet jag tycker det känns som om jag fördjupa mig i just nu. Möjligtvis samhällskunskap och politisk historia, annars NEJ! 95% av lektionerna jag går på känns meningslösa och ointressanta. Jag får sitta i en timme och kolla på en fransk undervisningsfilm, jag får sätta mig i ett litet eget rum och räkna matte. (Jag är supersmart.) Jag ogillar sättet man lär ut på, därför ska det bli skönt att börja gymnasiet, där jag hoppas på att börja jobba i stora elevgrupper och få tänka lite själv istället för att få massa fakta intryckt i huvudet på mig.
Men ja, nu tillbaka till början av inlägget. Jag är alltså en gladare person nu. Under de senaste dagarna, möjligtvis veckorna, så har jag bara haft en enda anledning att må dåligt.
Jag har varit en lycklig och munter person rakt igenom. Det känns bra att jag är mer här nu än jag var vid tidpunkten för senaste inlägget.
Jag har börjat lära mig läsa noter nu också, svårt som attan! De där små strecken kan minsann irritera så det förslår!
Nu känner jag att jag har ägnat tillräckligt med tid åt denna fina sida. Så nu blir det gitarr och baslärande för mig! Godnatt eller nåt!
Peace Out Everybody
Ingen dag.
Nu är det ju så att jag inte har skrivit nåt här på ett tag, vilket Evelina i min klass har varit väldigt duktig på att påpeka. Men för det så bryter jag inte mönstret, detta inlägg handlar endast om idag.
Dagen inleddes med att jag inte orkade gå upp. Jag fick släpa mig ur sängen, lem efter lem.
Lite frukostenergi intogs och jag var redo att göra mig i ordning. Smink och sånt tjafs alltså.
Jag känner redan på morgonen att det här kommer vara en stum dag. Och med det menar jag inte att allt och alla håller käften, för det gör de inte. Dock så var jag väldigt känslolös i stort sett hela dagen, förutom när jag kom hem och lyssnade på deppig musik. Då var det känslor så man hade kunnat fylla 5000 guldfiskskålar.
Jag känner själv att min Linus-humor har försvunnit lite grann under de senaste dagarna. Men jag känner att alla kan få ha sina dåliga stunder.
(Detta inlägg är inte klart. Jag skall bara komma in i blogg-mooden.)
Peace Out Everybody!
Tumba säger allt.
Konstig titel på inlägg? Ja, kanske. Speciellt eftersom jag inte ens var i närheten av Tumba.
Jag var nämligen och träffade min käre vän Joline för första gången på länge! Detta hände alltså igår, lördag. Hon är en trevlig person med trevliga katter och en rolig hund. Vi startade vårat umgänge med att titta på Tandläkaren, en ganska så obehaglig film faktiskt!
Sen så fortsatte dagen, jag hade lite överskottsenergi som behövde försvinna, så jag satte mig i en piratborg! Men när jag skulle styra såfick jag en pinne från ratten på min läpp. Blod, gunga och humor. En sammanfattning av lördagen! På kvällen satt vi dock och lyssnade på bra musik utomhus! Vi kom fram till att ”Kom igen Lena” gör att man vill springa runt på en fotbollsplan! Sen bar det av hemåt tyvärr. Men vi bestämde oss för att träffas oftare! För vi har ju trots allt kul tillsammans!
Peace Out Everybody!
Den kreativa dagen.
En bild på en sko. Låter det speciellt? Det är det inte heller.
Idag har jag ägnat mig mycket åt skolan och min framtida karriär som.. ja, vad?
Ibland känns skolan så onödig. Man skulle kunna strypa den med sin egen tunntarm! Men samtidigt så får man ju umgås med trevliga personer och lärare (Ja.. de ligger utanför människosläktet).
Första delen av dagen ägnades åt naturkunskap och bildskapande. Jag ritade en sko, big deal! Hur kan man få fram något konstnärligt ur tre tygbitar och en entums gummiplatta?
Naturkunskap känns lite mera vettigt, då kan man ju i alla fall ägna sig åt att inte förstå någonting av vad man ska göra! Och som en liten bonus på detta så finns ju alltid gruppens latmaskar! Eller latfiskar kanske?
På eftermiddagen var det dags för gymnastik. Min hals störde mig för mycket för att ansträngas. Den blir nämligen elakare när den är trött!
Dock så hade Pekka ändå lite jobb åt mig! Packa upp skolans nya PA-system och Dj-cdspelare är ju trots allt rätt kul!
Tiden efter skolan spenderades med vänner och Homer Simpson.
Väl hemma var det dags att äta och göra ingenting i nån timme eller två. Men sedan fick jag ett uppsatsryck! Jag skrev klart denna magnifika del av den svenska litteraturen på en timme ungefär. Jag fick goda lovord av Sandra och Evelina från min klass också. Och dessa två är minsann svårflörtade! Så då tänker jag att den borde vara bra! Uppsatsen alltså.
Peace Out Everybody!
En helg med vänner och en dyngsur fotboll.
Jag laddar. Jag springer framåt. Jag slänger mig, med ena benet framför det andra. Jag träffar bollen precis när Niklas sparkar den. Niklas flyger.
Det där var alltså historien om min klockrena glidtackling, som jag visade upp i Gnesta igår kväll. Denna lördag åkte jag in till redan nämnda samhälle för att umgås med mina kära vänner Max och Joar. Dock så fick jag en glad överraskning, för väl där inne så fick jag reda på att en herrans massa mer folk skulle joina oss i våra lekar. Anton, Niklas, Niklas, Mikael och Andreas, vilka alla håller på att studsa runt och akrobatisera (Ja, det finns ett verb som heter så!) sig på fritiden. När jag och mina följeslagare var på väg att möta dessa små studsbollar, så hittade vi en annan sorts rund tingest, nämligen en fotboll. Denne skulle komma att spela stor roll för våra sysslor senare framåt kvällen.
Men efter att ha spelat fotboll ett tag i Gnestas fina park, så blev jag och Max hämtade av herr Mikael Green. Han hälsade lika entusiastiskt som vanligt, och med ett litet leende på läpparna så körde han oss hem till Max.
Väl där så hälsas vi välkomna av mamma Max, alltså Monika. Hon står och lagar finfin mat, medans Max har en liten diskussion med sin fader om lugn. Max syster kände att hon måste hoppa in i diskussionen, och då med den åsikten att pappa Max hade rätt. Detta retade Max lite, men han slog tillbaka genom att lugna ner sig så mycket att man nästan undrade om han fortfarande hade ett bultande hjärta i bröstet.
Ett klurigt spel fick jag och Max uppleva också, när vi satt sömnlösa vid datorn. Det gick ut på att man skulle putta en sten ner i ett hål. Låter det svårt? Nej. Var det svårt? Ja. Men med våra ovanligt klipskt utformade hjärnor så kunde vi klura oss fram längre än någon människa klurat sig förut!
Sen tog den dagen slut, genom att vi lade oss i sängen och garvade åt Max(s?) påhittade åsikter om barnen i Afrika.
Peace Out Everybody!
Nu har lärandets tidsålder tagit fart.
Årskurs nio. Frejaskolan, Gnesta. En ung man med svarta kläder och smink går igenom en tom korridor.
Så skulle historien om min första dag i skolan börjat. Jag hade nämligen inte blivit tilldelad den informationen jag behövde för att veta var vi skulle starta dagens aktiviteter.
Men när jag väl hade hittat min klass och hälsat på alla roliga, så var det dags för att gå till klassrummet och inleda dagens gruppövning. ”Hur ska vi bli av med utseendeideal/-fixering?” Detta var titeln. Och det är ju såklart ett alldeles för tungt ämne för att tas på allvar, så därför började genast jag och min grupp spåna på olika lösningar som naturligtvis inte skulle fungera i verkligheten.
Till slut kom vi i alla fall fram till en genial lösning. Alla i världen får se ut som Teletubbies, av den enkla anledningen att alla skulle se likadana ut, alltså skulle ingen kunna klaga på nån annans utseende.
På eftermiddagen så ville mina lärare lätta upp den där jobbiga stämningen, som de hade skapat, genom att göra den tidigare nämnda övningen. Charadtajm var det nu! Jag imponerade genom att gissa rätt på nästan varenda litet konststycke, uppvisad endast med kroppspråk, som mina klasskamrater så klurigt komponerade med viftningar och annat.
Men sen så kom man i alla fall från skolan. Då blev det till att åka hem med den nyinförskaffade Manson-biljetten, som min käre bror har hjälpt mig skaffa. Väl hemma satte jag igång min dvd-spelare och dyrkade Mr. Mansons ljuva toner.
Jag måste nog börja skriva på min uppsats om mig själv också. Hur kommer mitt liv egentligen se ut om tio år? Kommer jag vara en rik musikproducent, eller en liten fattig matgubbe på Frejaskolan? Det är ju trots allt frågan. Peace out everybody!
Att förlora ett världskrig.
Idag har jag haft lika kul som en överkörd groda.
Under denna dag så har min vinstplan mot öroninflammationen börjat fungera. Nästan allt det onda har försvunnit nu, det är bara hörseln som ska komma tillbaka!
Min lillebror har dock haft det jobbigt denna dag. Han har haft feber och ont i örat nästan konstant.
Min bas har fått vila idag, i respekt till min lillebrors tillstånd.
Jag glömde nämna igår att min käre Marilyn Manson kommer till Sweden! Ujuj, vad jag längtar till att få se honom göra konstiga saker på scen.. och framförallt höra dessa gudomliga mästerverk till låtar han har skapat.
Killswitch Engage kommer också till vårat land minsann, till Linköping närmare bestämt. Dit får man väl se om ska åka också.
Julia kontaktade mig idag och berättade att hon faktiskt får åka till ovannämnde vitsminkade varelses konsert. Tyvärr måste hon förmodligen ha sittplats.. om hon nu får tag i biljett. Att missa en sån chans skulle vara väldigt jobbigt. Och det finns ju en överhängande risk att det blir så för mig också. Vi får helt enkelt sätta vårt hopp till att Joline lyckas beställa biljett åt mig.
Nu ska jag faktiskt spela lite bas ändå. Man kan ju inte vara utan det heeeela dagen.
Lycka till med era liv allihop!
Peace Out Everybody!
Ännu en dag i de onda trumhinnornas välde.
Jaha.. Här sitter jag, Linus Mattsson, en oerhört välkammad och ordentlig ung man.
NOT! Jag sitter med gårdagens smink, i en skabbig t-shirt och dessutom så ligger min (så kallade) tuppkam ner helt tovig och ofräsch mot sidan av mitt huvud.
Jag har tillbringat de senaste dagarna med min ”Arch Enemy”, Öroninflammationen. Han har inte hälsat på sen jag var liten, och nu har han dragit på sig en jäkla massa vapen kan jag säga! Helt plötsligt så har han en armada av läkare med sig, som bara vill mig ont. En var till och med så pepp på att skada mig att han stack hål i mitt öra.
Men jag vet hur jag ska bekämpa dessa ondskans kreatur! Med kortisonsalva och ett glatt humör! Mouahahaa! Nu har de inte så mycket att säga till om de små asen..
Dock så har de lyckats föröka sig, vill helst inte tänka på hur det såg ut i mitt öra just då, och smittat min kära mor och lillebror.
Men de visade stark anda! Min mamma åkte till mariefred för att skaffa snabbt botemedel och min tappre lillebror stannade hemma och gjorde glada chokladbollar! En fröjd för både gom och öga må jag säga!
Senare på dagen så vevade vi igång våran DVD-spelare.. och iväg bar det! Mot Edward och hans utmärkta saxhänder! Man kände hur man blev lycklig i hela kroppen (förutom höger öra då) när man såg Edward susa fram med sina glänsande fingrar genom bladverken på alla de buskar som fanns till hands.
Jag börjar fasa för skolan som närmar sig med skrämmande steg, dock. Helt plötsligt så har det här sommarlovet, som skulle vara det bästa någonsin och blablabla, regnat bort. Jag är ju trots allt femton! Jag borde vara aktiv och liknande under sommarlovet! Spänna mina machomuskler på stranden, åka moppe med mina hockey-polare och göra dödsföraktande stunts på tidigare nämnda fordon. Fast, njae, det där kanske är en felaktig bild av mig. Jag är ganska otränad, hatar de där brummande plastbitarna och är en fegis.. Men jag är en glad kille, som ser lite läskig ut ( i alla fall enligt min guru och mentor Marianne. Kärlek till henne.) och finner mer nöje i att kasta cykelhjul mellan mig och mina kompisar.
Jag gillar att sova också, så det ska jag göra nu.
Peace out everybody!
